FED tvingas ner i spagat
Efter maj månads utfall av sysselsättning och inflation behöver Federal Reserves Jerome Powell visa prov på sin vighet, då FEDs två olika mål drar kraftigt åt olika håll.
År 2014 skapade reklambyrån Forsman & Bodenfors den legendariska reklamen med Jean-Claude van Damme när han på ett elegant sätt glider ner i split mellan två backande lastbilar samtidigt som Enyas vackra musik ljuder i bakgrunden. Efter maj månads utfall av sysselsättning och inflation behöver Federal Reserves Jerome Powell visa prov på sin vighet, då FEDs två olika mål drar kraftigt åt olika håll. Troligen skulle Lena Philipssons – ”Det gör ont” vara ett lämpligare låtval till denna episka split. Denna månadskrönika kommer handla om driftkrafterna i amerikansk sysselsättning samt inflationen och hur FED kommer att agera.
De två senaste utfallen av antal skapade jobb i USA har överraskat negativt och av allt att döma går det trögt att få tillbaka människor i arbete. Samtidigt råder det ingen brist på arbetstillfällen utan de har fullkomligt skjutit i höjden sedan årsskiftet. Löneökningen på cirka 0,5 procentenheter är en av de största månatliga löneökningarna någonsin. Dessutom kan de faktiska löneökningarna ligga något högre då många låglönejobb tillkom i statistiken och sänkte den aggregerade löneökningen. Något motsägelsefullt så är deltagandegraden fortsatt väldigt låg och den ligger långt under pre-pandemi-nivåerna. Varför har inte fler kommit tillbaka till arbetsstyrkan? Det finns ett antal förklarande faktorer men inte en enskild dominerande faktor:
En teori som jag själv länge trodde på, var att kvinnor med barn fick dra det tyngsta lasset gällande barnomsorgen hemmavid då skolor och förskolor var stängda. Den effekten är dock inte är så stor enligt en artikel från Peterson Institute for International Economics (17 maj 2021), där de visar att skillnaden mellan kvinnor som minst har ett barn och kvinnor utan barn endast skiljer sig marginellt. Skillnaden raderas nästan helt när man ser till kvinnor som har högre utbildning; de har förmodligen i högre grad kunnat ha barnen hemma och samtidigt kunnat arbeta hemifrån.
En annan tänkbar anledning är att de som ännu inte har vaccinerats eller som fortfarande oroar sig för viruset, drar sig för att komma ut i arbete. Andra teorier har varit att incitamenten för att återgå till arbete varit låg, när inkomsten har kunnat upprätthållas via nödcheckar som har utbetalats från staten.
I den högre ålderskategorin 65+ ligger deltagandegraden på samma nivå som när det var som mörkast på arbetsmarknaden förra året. En hel del människor passade på att gå i pension i samband med krisen och dessa kommer troligtvis inte tillbaka. Det är heller inte helt uppenbart att det skulle handla om ”mis-match-problematik”, där arbetskraften helt saknar den kompetens som efterfrågas. Efterfrågan på lågkvalificerade yrken är nämligen också väldigt hög. En sista faktor kan vara att de med löpande inkomstförsäkring inte känner sig stressade att leta jobb utan vill tänka igenom sina beslut.
Som jag skrev i inledningen finns ingen enskilt tydlig faktor som förklarar den tröga återhämtningen på arbetsmarknaden. Slutsatsen från min sida är att det saknas tid. Det tar helt enkelt tid att anställa 10 miljoner riktiga människor till 10 miljoner riktiga jobb. Det går betydligt fortare att skriva ut nödcheckar eller lansera obligationsköpsprogram.
Inflationen löper på desto starkare, lite för starkt faktiskt. Senaste utfallet för april kom in på 4,2 procent i årstakt vilket var 6 tiondelar högre än förväntat. Extremt sällan avviker utfallet mer än 2 tiondelar från det förväntade, vilket gjorde att många satte kaffet i vrångstrupen. Det förefaller dock, som att merparten av inflationen kommer ifrån svängande energipriser som bidrog med hela 1,8 procent. Flaskhalsarna som uppstått i samband med återöppnandet av ekonomierna har spillt över på råvaror som bidrog med 0,9 procent.
Just nu är marknaden uppdelad i två läger. Det ena menar att inflationen är övergående eftersom flaskhalsar samt baseffekter från energipriser just nu förklarar det mesta av den anmärkningsvärt höga inflationen. Det andra lägret delar samma grundanalys men menar att de temporära effekterna vi nu ser, kommer smitta av sig på mer stabila komponenter av inflationskorgen som hyror och löner. Om detta sker så kommer vi gå in i en ny situation med uthålligt högre inflation. Något som vi inte har upplevt på över 20 år.
Is this time different? Det enkla svaret är förstås “Det får framtiden utvisa”. Men jag tillhör skolan som menar att löneökningar är det som bäst förklarar kärninflationen. Uppenbarligen ser vi att lönerna har börjat stiga i USA:s statistik. Men frågan är om dessa löneökningar kommer att fortsätta även nästa år och året efter det. Jag menar att det finns större krafter än de vi ser idag som kommer att hålla tillbaka löneökningarna. Dels är det fortfarande uppenbart att fler tjänster går att automatiseras bort och arbetsmarknaden består idag av många stora bolag vilket leder till att arbetstagarna har färre aktörer att spela ut mot varandra när det är dags för löneförhandling. Fackens inflytande har minskat kraftigt i USA. Även i Sverige där fackanslutningsgraden är ganska hög så har facken svårt att förhandla upp löner. Enskilda tjänster och sektorer kommer ha goda möjligheter att höja löner, men de breda arbetsgrupperna kommer ha en fortsatt svag förhandlingsposition vid kommande löneförhandlingar. Därför bedömer jag att de höga inflationsutfallen som vi ser idag huvudsakligen är övergående.
Även FED räknar med att inflationen är övergående och de signalerar med emfas tillsammans med finansministern Janet Yellen att det är full sysselsättning som kommer att vara det stora målet. Med andra ord ska 10 miljoner riktiga människor ut till 10 miljoner riktiga jobb, vilket uppenbarligen kan ta längre tid än väntat. Därför menar vi att sannolikheten är låg att FED kommer att ändra sin retorik i närtid. Dock får Jerome Powell ställa in sig på att mjuka upp ljumskarna.
Kontakt
Erik Nilsson
Ansvarig för tillgångsallokering